Födelsen

.

Vår fina Siri föddes vid lunchtid på nyårsdagen, den rödaste av alla röda dagar. Hon kom i vecka 42, tio dagar över tiden. Såhär gick det till.

Nyårsnatten
Nyårsafton närmade sig och vi som varken har körkort eller bil såg till att engagera en nykter chaufför. För är det någon natt som det är fullkomligt omöjligt att få tag i en taxi i Stockholm så är det nyårsnatten. Och just då sätter det bergis igång, tänkte vi. Vi firade vit nyårsafton med min pappa och skålade i god skumpa-läsk. Fasters underbara rulltårta fanns på plats (allt som behövs för en lyckad kväll) och vi hade mycket trevligt. Vi fick bilskjuts både dit och hem. Perfekt för en invalid pregofant. Klockan var ungefär två på natten när vi kom hem och kröp i säng. Men sova blev det inte mycket av. Värkarna satte igång just som vi lagt oss och klockan fyra ringde vi till pappa, “Kom tillbaka!”.

SöS
Vid halv sex var värkarna så pass kraftiga och regelbundna att det inte längre var någon tvekan – förlossningen var äntligen igång!
Vi åkte in till Södersjukhuset där de tog emot oss och vi fick ett rum längst ner i korridoren.
Vid första undersökningen hade det nästan inte hänt någonting. Tappen, som visserligen var lite mjuk, pekade bakåt och hade bara öppnats en halv centimeter. “Vi avvaktar i någon timme och har det inte hänt mer då så får ni åka hem”, sa de till oss. Neeej! Det kändes jättejobbigt och var inte alls vad jag tänkt mig. Tio dagar över tiden och bli hemskickad, nej tack. Vad som helst men inte det. Så jag trotsade mitt onda bäcken och vankade korridoren fram och tillbaka i en och en halv timme. Det gjorde susen. Vid nästa undersökning var jag öppen tre centimeter. Puh. Nu skulle jag äntligen få föda barn!

Förlossningen
Jag passade på att ta ett hett bad eftersom vattnet inte gått ännu. Skönt.


Jag tror att jag hann bada i femton-tjugo minuter innan värkarna blev alltför kraftiga. Jag hade ruskigt ont nu och det var svårt att bara andas sig igenom värkarna så vi tog oss tillbaka till rummet – fram med lustgasen!


Med gasen försvann min nyktra uppfattning om tid och förlopp. Jag minns att Calle var grym! Han hjälpte mig hela tiden med lustgasen och peppade och stöttade och coachade och tröstade och pysslade om… Bäst!
Jag behövde kissa, tyckte jag, och vi fick in en hög potta. Efter en stund blev jag mer eller mindre uppslängd i sängen igen – barnet höll på att komma i pottan! Nu var det nära, men jag förstod inte hur nära förrän barnmorskan sa “Håll tillbaka nu, Lisa, flåsa, nästa värk kommer din bebis!”.
Wow!
Så kom värken och slurp så kom vårt barn.
“Lisa, det är en flicka”, sa Calle mellan tårarna.
Nu var hon här. Vår fina lilla tjej. Vår fina Siri.


Det var verkligen en fin förlossning och jag kände mig delaktig, precis i den grad jag önskade. Jag klarade mig på lustgas och kom undan med bara ett enda stygn. Jag känner mig stolt som klarade det så bra och lycklig över att ha världens bästa super-Calle vid min sida.

Fråga inte.

.

Detta är en vädjan till vänner, bekanta, nära och kära. Låtsas att ni tror att jag egentligen ska föda i februari.
Jag förstår välmeningen i “har det hänt nåt?” och i “ingen bebis än?” men frågorna tynger mig. Jag klarar utmärkt av att dra slutsatsen själv (minst femtio gånger per dag faktiskt) att bebisen är sen. Faktum är att jag nog är den mest otåliga, trötta, hopplöst väntande klump som går i ett par sockor. Påminnas om hur seg bebisen är eller hur synd det är om mig(!) behöver jag inte. Om jag vill prata om min och vår till synes oändliga väntan tar jag helst upp det själv.
Lita på att jag, om jag nu ringer därför att vattnet har gått eller för att bebisen är påväg ut, kan tala om det helt själv.
Och jag lovar, dyrt och heligt att låta er veta när vi fått vårt barn. Vi kommer inte att hålla det hemligt.
Så, för min skull kan ni väl försöka behålla er nyfikenhet för er själva tills ni ser den där lyckliga babybilden.

Sluta fråga mig om bebisen kommit.

Skrivet med kärlek och hopp om förståelse.

Tack!

BF

.

Beräknat födelsedatum.
Det är alltså idag det är sagt att barnet ska titta ut. Än så länge är det lugnt som i en filbunke där i magen. Det är så att allt efter idag räknas som övertid. Muntert, precis vad jag önskar. Ni anar inte hur trött jag är på att vara gravid. Det räcker nu, tack och bock.
Det jag längtar efter mest (utom barnet förstås – obvious) är att k.u.n.n.a g.å! Den där första promenaden med vagnen. Inte ha ont i varje steg. Frisk luft när jag vill. Åååh, vad jag längtar!
Det är väl konstigt, men ju längre tiden går desto mer avlägsen känns förlossningen. Varje kväll utan bebis lägger jag liksom till en extra dag på hur långt det är kvar. Det gör ju att det känns som att jag aldrig kommer få någon bebis. Nähä, det blev inget den här gången, vi får försöka nästa år igen. Sådär tänker jag. Mattesnille. Knäppskalle! Tur att jag har Calle som påminner om att dagarna faktiskt blir färre och färre och inte tvärt om. Och tur att jag har Calle som tar hand om allt. Om Adrian och hemmet och om mig. Hjälten nummer ett!

Jaa, nä, men jag får väl förbereda mig på att faktiskt fira jul på julafton. Jul är ju ändå supermysigt och vi får ju liksom komma till dukat bord. Bara ta med oss själva och några julklappar och placera mig i soffan. Skönt! Slippa allt det där som kan vara stressigt annars. Det är ju julafton redan i övermorgon och den här lillplutten verkar låta sig väntas på. Har jag något att ta på mig ens? Hur finklär man en boll? Det är ju frågan det. Det kanske vore något med en sån där helkroppsdräkt i töjbart material som finns på typ teknikmagasinet. Tål att tänkas på, sannerligen.

Väntar på något gott

.

Ja, och det är tur det, för jag väntar på tok för länge. Hade det inte varit det där underbart fantastiska som kommer, vår unge, vet jag inte hur jag stått ut.
Kroppens försvar mot förlossningsnervositet. Man ser till att må så skräpigt mot slutet att man inget hellre vill än att få föda. Nu, nu, nu! Onödigt på mig, kan man tycka, som inte är speciellt nervös. Men så är det väl. Har i alla fall tur på andra sätt. Calle, min hjälte, är hemma och hjälper mig med allt. Och Adrian är urgullig som vanligt och att kramas med honom mer än duger som otålighetsmedicin. Måste nog ändå hitta något bra tidsfördriv. Som kräver minimal rörelse och som för tankarna till något annat än förlossning, bäcken, mage och trötthet. Tänkte att sy skulle vara bra men tillklippningen visade sig vara allt för ansträngande. Stå och luta sig över ett bord, lyfta stora rullen med mönsterpapper… Nä, det går ju inte. Får väl läsa in mig på mönsterinstruktioner så länge eller nåt. Det blir att jag sitter med telefonen hela dagarna och slösurfar på ingenting, skriver gnälliga blogginlägg, kollar filmer och webbTV. Mest sånt som inte sätter skräck i Adrian eftersom han är hemma. Passar på att se ohyggliga dokumentärer och slabbiga polisserier när familjen är ute och leker.
Lilla familjen som snart, snaart, är större.

v 40

.

Vecka 40.


Nu har jag varit gravid länge. Minst en evighet känner jag. Nu går jag alltså in i den 40:e graviditetsveckan och beräknad nedkomst är nu på torsdag. Och jag räknar dagarna. Tro mig. Jag har kollat upp mina (skit-)anlag – mamma gick tio dagar över tiden med andra barnet – och läst statistik. Det är, står det i böckerna, bara ca 5% av alla bebisar som kommer just på den beräknade dagen. Adrian kom två dagar efter sin. Men ungefär 96% av alla barn föds någon gång inom 38:e-42:a veckan. Vi har alltså redan passerat 50/50-gränsen. Nu kommer barnet precis när som helst. Och om h*n inte behagat titta ut själv blir jag troligen igångsatt (inget jag drömmer om, nej) inom två veckor. Men två veckor! Det är ju ingenting! Jag har ju klarat av 40 så…

Lägesrapport då:

Barnet
• Huvudet är fixerat i bäckenbotten.
• H*n ligger med näsan åt min högersida.
• Växer som det ska, att döma av hur magen växer.
• H*n rör sig mycket och tar gärna ut svängarna fastän det inte får plats, något som känns i mina högra revben.

Mamman
• Viktuppgång 12 kilo.
• Lugn, om än otålig, inför stundande förlossning.
• Nedsatt rörelseförmåga, ca 80%.
• Bäckenben i upplösningstillstånd!
• Det hugger i ljumskarna.
• Sover per natt i genomsnitt 5(?) timmar.
• Har då och då fantastiskt kraftfulla förvärkar.
• Kan tydligt känna en liten fot från utsidan av magen.
• Har sett varenda dokumentär på svt play.
• Börjar bli lovligt trött på att vara gravid och längtar enormt efter de där supervärkarna eller på att vattnet plötsligt går och barnvakt och taxi måste tillkallas och BB-väskan kompletteras med kudde och tandborste och föräldraparet ger sig ut i natten(?) mot nya oanade äventyr…

.

Liten tant på språng

.

En härlig dag. Calle är från och med nu hemma med Adrian och mig. Mindre ensamt och mindre långsamt med andra ord. Idag hjälpte han mig att komma ut. Med stöd av krycka och barnvagn haltade jag fram. Jag placerades på ett fårskinn i ett hörn av Årsta torg med en trofast vän vid fötterna. Man och barn for iväg på äventyr medan jag och Fröjel satt och spanade i solen med en kopp kaffe. Alldeles underbart!

Vår stora bebis

.

Har rotat fram Adrians gamla bebiskläder och börjat boa. Det känns overkligt att vi är fyra om bara två månader. Att det kommer ett nytt litet knytt som vi ska älska lika mycket och som kommer vara lik men ändå inte.. Allt det där känns svårt att greppa. Längtar! Nästa barn kanske blir lite likt mig rent av, till skillnad från vår 2,5-årige pappa-klon. Jag håller tummarna. Det är mysigt att förbereda och fixa. Och så drömmer jag mig tillbaka till den där tiden för två och ett halvt år sedan när vi låg nyförälskade på BB och allt var nytt och vi liksom flöt runt i vår egen bubbla. Adrian, mitt hjärta, känns så himla stor nu när man håller upp hans första par byxor. Här är vår prins på BB i sin allra första outfit.

<3

Rockhistoria

.
Igår firade vi min styvmammas födelsedag. Mycket gott och trevligt som vanligt. Framåt midnatt for vi tillbaka i tiden och gammal musikutrustning dammades av och provspelades.
Några stenkakor gick runt på denna.


Svårt att se kanske men på denna platta finns inga mindre än Kiki Stenfelts (farmors) Hawaii-orkester. Mysigt och vackert.

När vi lyssnat på farmor var pappa tvungen att ta fram hennes instrument som finns väl bevarade hos dom.
Denna skönhet använde hon visst när hon spelade rock.


Pappa var i sitt esse när även farmors gitarr plockades fram. Vi rev av All Of Me och andra godbitar.


Farmor was in tha house!

Syrran basar på Spotify

.

Hej på er!

Tänkte att jag skulle presentera min duktiga lillasyster, Klara.

Hon spelar kontrabas och körar i bandet Tess In Toulouse.
De släppte sin skiva nyligen och nu finns den äntligen på Spotify.

Jag rekommenderar särskilt spår 3 och 5 – Mamma! som är helt bäst på alla sätt och Control som är fin och lite sorgesam.

Här är förresten deras hemsida där ni kan läsa mer…