Födelsen

.

Vår fina Siri föddes vid lunchtid på nyårsdagen, den rödaste av alla röda dagar. Hon kom i vecka 42, tio dagar över tiden. Såhär gick det till.

Nyårsnatten
Nyårsafton närmade sig och vi som varken har körkort eller bil såg till att engagera en nykter chaufför. För är det någon natt som det är fullkomligt omöjligt att få tag i en taxi i Stockholm så är det nyårsnatten. Och just då sätter det bergis igång, tänkte vi. Vi firade vit nyårsafton med min pappa och skålade i god skumpa-läsk. Fasters underbara rulltårta fanns på plats (allt som behövs för en lyckad kväll) och vi hade mycket trevligt. Vi fick bilskjuts både dit och hem. Perfekt för en invalid pregofant. Klockan var ungefär två på natten när vi kom hem och kröp i säng. Men sova blev det inte mycket av. Värkarna satte igång just som vi lagt oss och klockan fyra ringde vi till pappa, “Kom tillbaka!”.

SöS
Vid halv sex var värkarna så pass kraftiga och regelbundna att det inte längre var någon tvekan – förlossningen var äntligen igång!
Vi åkte in till Södersjukhuset där de tog emot oss och vi fick ett rum längst ner i korridoren.
Vid första undersökningen hade det nästan inte hänt någonting. Tappen, som visserligen var lite mjuk, pekade bakåt och hade bara öppnats en halv centimeter. “Vi avvaktar i någon timme och har det inte hänt mer då så får ni åka hem”, sa de till oss. Neeej! Det kändes jättejobbigt och var inte alls vad jag tänkt mig. Tio dagar över tiden och bli hemskickad, nej tack. Vad som helst men inte det. Så jag trotsade mitt onda bäcken och vankade korridoren fram och tillbaka i en och en halv timme. Det gjorde susen. Vid nästa undersökning var jag öppen tre centimeter. Puh. Nu skulle jag äntligen få föda barn!

Förlossningen
Jag passade på att ta ett hett bad eftersom vattnet inte gått ännu. Skönt.


Jag tror att jag hann bada i femton-tjugo minuter innan värkarna blev alltför kraftiga. Jag hade ruskigt ont nu och det var svårt att bara andas sig igenom värkarna så vi tog oss tillbaka till rummet – fram med lustgasen!


Med gasen försvann min nyktra uppfattning om tid och förlopp. Jag minns att Calle var grym! Han hjälpte mig hela tiden med lustgasen och peppade och stöttade och coachade och tröstade och pysslade om… Bäst!
Jag behövde kissa, tyckte jag, och vi fick in en hög potta. Efter en stund blev jag mer eller mindre uppslängd i sängen igen – barnet höll på att komma i pottan! Nu var det nära, men jag förstod inte hur nära förrän barnmorskan sa “Håll tillbaka nu, Lisa, flåsa, nästa värk kommer din bebis!”.
Wow!
Så kom värken och slurp så kom vårt barn.
“Lisa, det är en flicka”, sa Calle mellan tårarna.
Nu var hon här. Vår fina lilla tjej. Vår fina Siri.


Det var verkligen en fin förlossning och jag kände mig delaktig, precis i den grad jag önskade. Jag klarade mig på lustgas och kom undan med bara ett enda stygn. Jag känner mig stolt som klarade det så bra och lycklig över att ha världens bästa super-Calle vid min sida.

Fråga inte.

.

Detta är en vädjan till vänner, bekanta, nära och kära. Låtsas att ni tror att jag egentligen ska föda i februari.
Jag förstår välmeningen i “har det hänt nåt?” och i “ingen bebis än?” men frågorna tynger mig. Jag klarar utmärkt av att dra slutsatsen själv (minst femtio gånger per dag faktiskt) att bebisen är sen. Faktum är att jag nog är den mest otåliga, trötta, hopplöst väntande klump som går i ett par sockor. Påminnas om hur seg bebisen är eller hur synd det är om mig(!) behöver jag inte. Om jag vill prata om min och vår till synes oändliga väntan tar jag helst upp det själv.
Lita på att jag, om jag nu ringer därför att vattnet har gått eller för att bebisen är påväg ut, kan tala om det helt själv.
Och jag lovar, dyrt och heligt att låta er veta när vi fått vårt barn. Vi kommer inte att hålla det hemligt.
Så, för min skull kan ni väl försöka behålla er nyfikenhet för er själva tills ni ser den där lyckliga babybilden.

Sluta fråga mig om bebisen kommit.

Skrivet med kärlek och hopp om förståelse.

Tack!

BF

.

Beräknat födelsedatum.
Det är alltså idag det är sagt att barnet ska titta ut. Än så länge är det lugnt som i en filbunke där i magen. Det är så att allt efter idag räknas som övertid. Muntert, precis vad jag önskar. Ni anar inte hur trött jag är på att vara gravid. Det räcker nu, tack och bock.
Det jag längtar efter mest (utom barnet förstås – obvious) är att k.u.n.n.a g.å! Den där första promenaden med vagnen. Inte ha ont i varje steg. Frisk luft när jag vill. Åååh, vad jag längtar!
Det är väl konstigt, men ju längre tiden går desto mer avlägsen känns förlossningen. Varje kväll utan bebis lägger jag liksom till en extra dag på hur långt det är kvar. Det gör ju att det känns som att jag aldrig kommer få någon bebis. Nähä, det blev inget den här gången, vi får försöka nästa år igen. Sådär tänker jag. Mattesnille. Knäppskalle! Tur att jag har Calle som påminner om att dagarna faktiskt blir färre och färre och inte tvärt om. Och tur att jag har Calle som tar hand om allt. Om Adrian och hemmet och om mig. Hjälten nummer ett!

Jaa, nä, men jag får väl förbereda mig på att faktiskt fira jul på julafton. Jul är ju ändå supermysigt och vi får ju liksom komma till dukat bord. Bara ta med oss själva och några julklappar och placera mig i soffan. Skönt! Slippa allt det där som kan vara stressigt annars. Det är ju julafton redan i övermorgon och den här lillplutten verkar låta sig väntas på. Har jag något att ta på mig ens? Hur finklär man en boll? Det är ju frågan det. Det kanske vore något med en sån där helkroppsdräkt i töjbart material som finns på typ teknikmagasinet. Tål att tänkas på, sannerligen.

Väntar på något gott

.

Ja, och det är tur det, för jag väntar på tok för länge. Hade det inte varit det där underbart fantastiska som kommer, vår unge, vet jag inte hur jag stått ut.
Kroppens försvar mot förlossningsnervositet. Man ser till att må så skräpigt mot slutet att man inget hellre vill än att få föda. Nu, nu, nu! Onödigt på mig, kan man tycka, som inte är speciellt nervös. Men så är det väl. Har i alla fall tur på andra sätt. Calle, min hjälte, är hemma och hjälper mig med allt. Och Adrian är urgullig som vanligt och att kramas med honom mer än duger som otålighetsmedicin. Måste nog ändå hitta något bra tidsfördriv. Som kräver minimal rörelse och som för tankarna till något annat än förlossning, bäcken, mage och trötthet. Tänkte att sy skulle vara bra men tillklippningen visade sig vara allt för ansträngande. Stå och luta sig över ett bord, lyfta stora rullen med mönsterpapper… Nä, det går ju inte. Får väl läsa in mig på mönsterinstruktioner så länge eller nåt. Det blir att jag sitter med telefonen hela dagarna och slösurfar på ingenting, skriver gnälliga blogginlägg, kollar filmer och webbTV. Mest sånt som inte sätter skräck i Adrian eftersom han är hemma. Passar på att se ohyggliga dokumentärer och slabbiga polisserier när familjen är ute och leker.
Lilla familjen som snart, snaart, är större.

v 40

.

Vecka 40.


Nu har jag varit gravid länge. Minst en evighet känner jag. Nu går jag alltså in i den 40:e graviditetsveckan och beräknad nedkomst är nu på torsdag. Och jag räknar dagarna. Tro mig. Jag har kollat upp mina (skit-)anlag – mamma gick tio dagar över tiden med andra barnet – och läst statistik. Det är, står det i böckerna, bara ca 5% av alla bebisar som kommer just på den beräknade dagen. Adrian kom två dagar efter sin. Men ungefär 96% av alla barn föds någon gång inom 38:e-42:a veckan. Vi har alltså redan passerat 50/50-gränsen. Nu kommer barnet precis när som helst. Och om h*n inte behagat titta ut själv blir jag troligen igångsatt (inget jag drömmer om, nej) inom två veckor. Men två veckor! Det är ju ingenting! Jag har ju klarat av 40 så…

Lägesrapport då:

Barnet
• Huvudet är fixerat i bäckenbotten.
• H*n ligger med näsan åt min högersida.
• Växer som det ska, att döma av hur magen växer.
• H*n rör sig mycket och tar gärna ut svängarna fastän det inte får plats, något som känns i mina högra revben.

Mamman
• Viktuppgång 12 kilo.
• Lugn, om än otålig, inför stundande förlossning.
• Nedsatt rörelseförmåga, ca 80%.
• Bäckenben i upplösningstillstånd!
• Det hugger i ljumskarna.
• Sover per natt i genomsnitt 5(?) timmar.
• Har då och då fantastiskt kraftfulla förvärkar.
• Kan tydligt känna en liten fot från utsidan av magen.
• Har sett varenda dokumentär på svt play.
• Börjar bli lovligt trött på att vara gravid och längtar enormt efter de där supervärkarna eller på att vattnet plötsligt går och barnvakt och taxi måste tillkallas och BB-väskan kompletteras med kudde och tandborste och föräldraparet ger sig ut i natten(?) mot nya oanade äventyr…

.

Nattbloggar

.

Det är helt enkelt inte så lätt att sova när någon dansant och liten en försöker trycka sig en utgång i sidan, strax under (om jag sträcker på mig) revbenen. Det hjälper inte heller att den dansanta lilla typen sjunkit de senaste veckorna och därmed, i varje rörelse, liksom borrar sig ner mot bäckenbotten som då ilar värre än värsta tandvärken. John Blund rent av vägrar infinna sig när barnet trycker lite extra sådär på blåsan och tvingar upp en på ett otal nattliga promenader. Ta sats, resa sig, halta ut till toaletten, tända lampan, vakna.

Lite som det är för de flesta gravida i vecka 39(!) antar jag…

Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.

Kom an, besvär, kom an

.

Låt krämporna komma bara, nu är det ju inte mer än tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag är ändå redan “inlåst” och soff-/sängliggande på grund av foglossning och har ändå vant mig för länge sedan vid halsbränna, ryggont, sömnlösa nätter och kraftiga förvärkar. Så kom an bara, alla krämpor, kom an! Idag försökte ni knäcka mig med huggande smärta i ljumskarna, men glöm det! Jag lägger mig bara djupare till rätta i soffan med mer kaffe och fler bullar och väntar. Till sist kommer ni alla minsann att försvinna och ersättas av en fantastisk och underbar liten unge, så det så!
Försök ni bara, krämpor och besvär, men ni får inte sista ordet. Inte hos mig i alla fall.

.

Lägesrapport från en sal på lasarettet

.

Trött, tröttare, jag.


Efter en natt med täta och för tidiga värkar är jag nu inskriven på Sös. Omgång ett för denna gång. Vi kom hit runt midnatt och jag var slut redan då efter att ha haft sammandragningar sedan tre på eftermiddagen. De gav mig en bricanylspruta och värkarna stannade av. Nu är de visserligen tillbaka men inte regelbundet och inte fullt så kraftiga. Hoppas på att få åka hem så snart som möjligt. Det finns få saker som är segare än att ligga här om det ändå inte ska bli någon bebis..

Vilken grej alltså

.

Det börjar närma sig nu. Går in i vecka 36 (av 40) imorgon. Och det är tungt. Bäckenet värker och förvärkarna är mer och mer intensiva. Och humöret, som det påverkas av det hela. Lättretad, allmänt oresonlig och grinar för minsta lilla. Vraket i Årsta, det är jag. Stackars stackars lilla mig.
“Nu är det inte så långt kvar” är mitt mantra. Ett ganska bra ett som kanske duger som pepp ända till den sekunden det här barnet kommit ut. Vi förbereder oss här hemma. Väskan är packad, så när som på Calles saker, och vi har läst igenom kursmaterial från förra gången, kollat i böcker, pratat igenom hur vi (jag) vill ha det och skrivit ihop ett brev till BB-personalen.
Igår var vi på MVC och allt ser bra ut, precis som det gjort hela tiden. Bebisen ligger som den gjort senaste månaden och huvudet har sjunkit ner i bäckenet (det känns mår ni tro) men är fortfarande lite ruckbart. Brevet fick väl godkänt. På fredag ska jag dit igen och få mitt läkarintyg förlängt.

Det känns bra nu ändå. Att barnet verkar må bra och att vi kommit såhär långt. Trots att det är tungt och jobbigt ibland så är det ju så himla mysigt att vara gravid. Det känns så otroligt fint att få vara med om något sånt här. Vilket mirakel det är. Att det växer en ny liten person i magen, som också h*n kommer bli två och ett halvt och komma springande med en kram när man dyker upp på dagis och ha en massa egna härliga små uttryck. En till unge att mysa med i sängen en söndagsmorgon och en till person att få lära känna. Tänk att de börjat sina liv inne i min mage och att min puls och mitt magkurr är deras första trygghet. Jag minns när Adrian kommit ut och rörde sig där han låg nykläckt på mitt bröst och jag direkt kände igen rörelserna från sparkarna i magen. Så ofattbart stort!
Näe, nu börjar jag böla igen…

Magen

.

Ganska skämmigt att de första magbilderna publiceras först i vecka 35. Andra-barnet-syndromet antar jag. Nåja. Här är i alla fall den gigantiska kulan med den livfulla krabaten i.


Helt sjukt att det bara är fem veckor kvar! Vi är inte alls beredda. Något att ta tag i sannerligen. Packa BB-väskan, möblera in vaggan, fixa vagnen, ta fram bärsele och sånt från källaren.. Puh.