Vinter i Årsta

.

Igår lovade jag Siri att om hon sov bra inatt skulle hon få åka vagn (som hon älskar) hela dagen idag. Och då sov hon. Vi gav oss ut i snön. Vintern är så himla fin!


Om det inte vore för den förbannade snömodden! Salt, det är djävulens påhitt. Man går och går men kommer aldrig till dörren. Miljövidrigt är det också. I högsta grad när det dumpas rätt ner i sjön eller läggs i högar på Årstafältet.


Tack gode Gud för terränghjulen! De tar sig lätt över de där snömoddsvallarna vid alla igenplogade övergångsställen. Värre är det med syskonvagnen. Puh!
Nu får allt solen ta och titta fram och kompensera. För det är ju typ det vackraste som finns – sol och glittrande snö. Mmm.

Snö minsann

.

Idag var det extra vintrigt att gå hem. Jag har ju längtat och hoppats på en vinter med mycket snö och nu fick jag det minsann.


Med snömodd under hjulen och efter tusen liter svett har vi nu rullat hem. Adrian sitter vid “bolompanäbben” (Bolibompa-webben) och jag ligger utslagen på soffan. Situationen kräver helt klart en kopp kaffe.

Fråga inte.

.

Detta är en vädjan till vänner, bekanta, nära och kära. Låtsas att ni tror att jag egentligen ska föda i februari.
Jag förstår välmeningen i “har det hänt nåt?” och i “ingen bebis än?” men frågorna tynger mig. Jag klarar utmärkt av att dra slutsatsen själv (minst femtio gånger per dag faktiskt) att bebisen är sen. Faktum är att jag nog är den mest otåliga, trötta, hopplöst väntande klump som går i ett par sockor. Påminnas om hur seg bebisen är eller hur synd det är om mig(!) behöver jag inte. Om jag vill prata om min och vår till synes oändliga väntan tar jag helst upp det själv.
Lita på att jag, om jag nu ringer därför att vattnet har gått eller för att bebisen är påväg ut, kan tala om det helt själv.
Och jag lovar, dyrt och heligt att låta er veta när vi fått vårt barn. Vi kommer inte att hålla det hemligt.
Så, för min skull kan ni väl försöka behålla er nyfikenhet för er själva tills ni ser den där lyckliga babybilden.

Sluta fråga mig om bebisen kommit.

Skrivet med kärlek och hopp om förståelse.

Tack!

BF

.

Beräknat födelsedatum.
Det är alltså idag det är sagt att barnet ska titta ut. Än så länge är det lugnt som i en filbunke där i magen. Det är så att allt efter idag räknas som övertid. Muntert, precis vad jag önskar. Ni anar inte hur trött jag är på att vara gravid. Det räcker nu, tack och bock.
Det jag längtar efter mest (utom barnet förstås – obvious) är att k.u.n.n.a g.å! Den där första promenaden med vagnen. Inte ha ont i varje steg. Frisk luft när jag vill. Åååh, vad jag längtar!
Det är väl konstigt, men ju längre tiden går desto mer avlägsen känns förlossningen. Varje kväll utan bebis lägger jag liksom till en extra dag på hur långt det är kvar. Det gör ju att det känns som att jag aldrig kommer få någon bebis. Nähä, det blev inget den här gången, vi får försöka nästa år igen. Sådär tänker jag. Mattesnille. Knäppskalle! Tur att jag har Calle som påminner om att dagarna faktiskt blir färre och färre och inte tvärt om. Och tur att jag har Calle som tar hand om allt. Om Adrian och hemmet och om mig. Hjälten nummer ett!

Jaa, nä, men jag får väl förbereda mig på att faktiskt fira jul på julafton. Jul är ju ändå supermysigt och vi får ju liksom komma till dukat bord. Bara ta med oss själva och några julklappar och placera mig i soffan. Skönt! Slippa allt det där som kan vara stressigt annars. Det är ju julafton redan i övermorgon och den här lillplutten verkar låta sig väntas på. Har jag något att ta på mig ens? Hur finklär man en boll? Det är ju frågan det. Det kanske vore något med en sån där helkroppsdräkt i töjbart material som finns på typ teknikmagasinet. Tål att tänkas på, sannerligen.

Väntar på något gott

.

Ja, och det är tur det, för jag väntar på tok för länge. Hade det inte varit det där underbart fantastiska som kommer, vår unge, vet jag inte hur jag stått ut.
Kroppens försvar mot förlossningsnervositet. Man ser till att må så skräpigt mot slutet att man inget hellre vill än att få föda. Nu, nu, nu! Onödigt på mig, kan man tycka, som inte är speciellt nervös. Men så är det väl. Har i alla fall tur på andra sätt. Calle, min hjälte, är hemma och hjälper mig med allt. Och Adrian är urgullig som vanligt och att kramas med honom mer än duger som otålighetsmedicin. Måste nog ändå hitta något bra tidsfördriv. Som kräver minimal rörelse och som för tankarna till något annat än förlossning, bäcken, mage och trötthet. Tänkte att sy skulle vara bra men tillklippningen visade sig vara allt för ansträngande. Stå och luta sig över ett bord, lyfta stora rullen med mönsterpapper… Nä, det går ju inte. Får väl läsa in mig på mönsterinstruktioner så länge eller nåt. Det blir att jag sitter med telefonen hela dagarna och slösurfar på ingenting, skriver gnälliga blogginlägg, kollar filmer och webbTV. Mest sånt som inte sätter skräck i Adrian eftersom han är hemma. Passar på att se ohyggliga dokumentärer och slabbiga polisserier när familjen är ute och leker.
Lilla familjen som snart, snaart, är större.

v 40

.

Vecka 40.


Nu har jag varit gravid länge. Minst en evighet känner jag. Nu går jag alltså in i den 40:e graviditetsveckan och beräknad nedkomst är nu på torsdag. Och jag räknar dagarna. Tro mig. Jag har kollat upp mina (skit-)anlag – mamma gick tio dagar över tiden med andra barnet – och läst statistik. Det är, står det i böckerna, bara ca 5% av alla bebisar som kommer just på den beräknade dagen. Adrian kom två dagar efter sin. Men ungefär 96% av alla barn föds någon gång inom 38:e-42:a veckan. Vi har alltså redan passerat 50/50-gränsen. Nu kommer barnet precis när som helst. Och om h*n inte behagat titta ut själv blir jag troligen igångsatt (inget jag drömmer om, nej) inom två veckor. Men två veckor! Det är ju ingenting! Jag har ju klarat av 40 så…

Lägesrapport då:

Barnet
• Huvudet är fixerat i bäckenbotten.
• H*n ligger med näsan åt min högersida.
• Växer som det ska, att döma av hur magen växer.
• H*n rör sig mycket och tar gärna ut svängarna fastän det inte får plats, något som känns i mina högra revben.

Mamman
• Viktuppgång 12 kilo.
• Lugn, om än otålig, inför stundande förlossning.
• Nedsatt rörelseförmåga, ca 80%.
• Bäckenben i upplösningstillstånd!
• Det hugger i ljumskarna.
• Sover per natt i genomsnitt 5(?) timmar.
• Har då och då fantastiskt kraftfulla förvärkar.
• Kan tydligt känna en liten fot från utsidan av magen.
• Har sett varenda dokumentär på svt play.
• Börjar bli lovligt trött på att vara gravid och längtar enormt efter de där supervärkarna eller på att vattnet plötsligt går och barnvakt och taxi måste tillkallas och BB-väskan kompletteras med kudde och tandborste och föräldraparet ger sig ut i natten(?) mot nya oanade äventyr…

.

Nattbloggar

.

Det är helt enkelt inte så lätt att sova när någon dansant och liten en försöker trycka sig en utgång i sidan, strax under (om jag sträcker på mig) revbenen. Det hjälper inte heller att den dansanta lilla typen sjunkit de senaste veckorna och därmed, i varje rörelse, liksom borrar sig ner mot bäckenbotten som då ilar värre än värsta tandvärken. John Blund rent av vägrar infinna sig när barnet trycker lite extra sådär på blåsan och tvingar upp en på ett otal nattliga promenader. Ta sats, resa sig, halta ut till toaletten, tända lampan, vakna.

Lite som det är för de flesta gravida i vecka 39(!) antar jag…

Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.
Det är inte så långt kvar.

Liten tant på språng

.

En härlig dag. Calle är från och med nu hemma med Adrian och mig. Mindre ensamt och mindre långsamt med andra ord. Idag hjälpte han mig att komma ut. Med stöd av krycka och barnvagn haltade jag fram. Jag placerades på ett fårskinn i ett hörn av Årsta torg med en trofast vän vid fötterna. Man och barn for iväg på äventyr medan jag och Fröjel satt och spanade i solen med en kopp kaffe. Alldeles underbart!

Kom an, besvär, kom an

.

Låt krämporna komma bara, nu är det ju inte mer än tre veckor kvar till beräknad förlossning. Jag är ändå redan “inlåst” och soff-/sängliggande på grund av foglossning och har ändå vant mig för länge sedan vid halsbränna, ryggont, sömnlösa nätter och kraftiga förvärkar. Så kom an bara, alla krämpor, kom an! Idag försökte ni knäcka mig med huggande smärta i ljumskarna, men glöm det! Jag lägger mig bara djupare till rätta i soffan med mer kaffe och fler bullar och väntar. Till sist kommer ni alla minsann att försvinna och ersättas av en fantastisk och underbar liten unge, så det så!
Försök ni bara, krämpor och besvär, men ni får inte sista ordet. Inte hos mig i alla fall.

.

Vilken grej alltså

.

Det börjar närma sig nu. Går in i vecka 36 (av 40) imorgon. Och det är tungt. Bäckenet värker och förvärkarna är mer och mer intensiva. Och humöret, som det påverkas av det hela. Lättretad, allmänt oresonlig och grinar för minsta lilla. Vraket i Årsta, det är jag. Stackars stackars lilla mig.
“Nu är det inte så långt kvar” är mitt mantra. Ett ganska bra ett som kanske duger som pepp ända till den sekunden det här barnet kommit ut. Vi förbereder oss här hemma. Väskan är packad, så när som på Calles saker, och vi har läst igenom kursmaterial från förra gången, kollat i böcker, pratat igenom hur vi (jag) vill ha det och skrivit ihop ett brev till BB-personalen.
Igår var vi på MVC och allt ser bra ut, precis som det gjort hela tiden. Bebisen ligger som den gjort senaste månaden och huvudet har sjunkit ner i bäckenet (det känns mår ni tro) men är fortfarande lite ruckbart. Brevet fick väl godkänt. På fredag ska jag dit igen och få mitt läkarintyg förlängt.

Det känns bra nu ändå. Att barnet verkar må bra och att vi kommit såhär långt. Trots att det är tungt och jobbigt ibland så är det ju så himla mysigt att vara gravid. Det känns så otroligt fint att få vara med om något sånt här. Vilket mirakel det är. Att det växer en ny liten person i magen, som också h*n kommer bli två och ett halvt och komma springande med en kram när man dyker upp på dagis och ha en massa egna härliga små uttryck. En till unge att mysa med i sängen en söndagsmorgon och en till person att få lära känna. Tänk att de börjat sina liv inne i min mage och att min puls och mitt magkurr är deras första trygghet. Jag minns när Adrian kommit ut och rörde sig där han låg nykläckt på mitt bröst och jag direkt kände igen rörelserna från sparkarna i magen. Så ofattbart stort!
Näe, nu börjar jag böla igen…

Två sidor av det gyllene myntet

.
Det är härligt att vara gravid. Det är så mysigt att få känna hur bebisen dansar runt där inne i magen. Häftigt och helt otroligt att det växer en ny liten människa inuti mig. En egen person med alldeles egna tankar och drömmar. Någon som känner igen min röst när h*n kommer ut. En ny familjemedlem. Fantastiskt!
Men det finns såklart även en annan sida av myntet..


Japp. I vecka 34 var det alltså dags att få stöd av denna kompis.